Måndag

Igår var jag och klippte mig på förmiddagen, det vart inte alls bra! Men det kan nog vara lite att jag är ovan också, och om inte annat så växer det ju ut igen;)

Sen träffade jag H och E och jag käkade lunch med dem, fast de hade precis ätit frukost så jag var tvungen att äta själv, det gick faktiskt ganska bra men det var ändå lite jobbigt. Jag märker att de tycker att det är lite störande nör jag frågar när de tänker äta och planerar men jag vet att det är det som jag måste göra, för att kunna bli frisk. För om jag inte planerar så faller måltider bort snarare än läggs till, även om det känns så när jag "spontanäter", utan att följa mitt matschema.

Sen köpte jag ett par vinterskor, som ser lite ut som tofflor men de är varma och sköna i alla fall!:) Vill verkligen inte frysa i vinter.
V i fikade i gamla stan och sen försökte jag och E fördriva tiden till det att vi skulle till en "folkdansgrej" på skeppsholmen. Tidsfördrivningen slutade i att vi kedjerökte, drack kaffe, snackade en massa, blev ställda i kö till att köpa en grammofonspelare från en jättemysig och fullproppade loppis och sen bliv jag inbjuden på vernissage på ett galleri nästa tisdag. Det serveras tydligen vin och snittar och sånt, superfancy;) Ägaren måste tyckt att jga såg väldigt rik ut.
Sedan dansade vi folkdans, jag är inte alls speciellt duktig men E försöker lära mej, och sjöng visor. det var mysigt utom att jag var väldigt hungrig sista timmarna, det serverades nämligen bara soppa och jag hade inte råd att köpa macka också, så jag blev hungrig väldigt snabbt. Jag kunde bara inte säga det till E, av någon anledning har jag svårt att säga till när jag är hungrig till folk. Så hon ville stanna kvar ett tag, och det blev att jag kom hem vid 10 och var vråålhungrig. Jag hade tänkt sova hos henne men det tog emot så mycket, när jag var sådär hungrig, så jag åkte hem istället men jag ska sova där någon gång den här veckan. Kvällsmålet tycker jag är bland det svåraste att äta med andra, utom familjen, och trots att vi känt varandra sedan vi var 7 år kunde jag inte med att åka till henne. Då blevjag ganska arg på mej själv men sedan försökte jag att påminna mej om att jag gjort så gott jag kunnat och faktiskt måste värna om att jag äter som jag ska, och det hade jag nog inte klarat om jag sov borta just igår.

I helhet var gårdagen i alla fall väldigt rolig, och det är dessa dagar som jag verkligen minns varför jag vill bli frisk, och hur kul det är att leva!!!


Puss på er och kämpa!

Söndag morgon

Har sovit som en stock inatt, men ändå känner jag mej helt slut. Jag behövde i och för sig vagga mig till sömns, med lite anthony and the johnsons musik, men sedan har jag sovit sjupt ända till nio. Tankarna snurrade igårkväll, och till och med en eller två tårar kom fram i ögonvrån. Det känns lite skönt att jag kan gråta lite nu i alla fall, jag har varit så avstängd alldeles för länge. Det har hänt att jag har gråtit helt hejdlöst ibland, det är så lång tids undantryckta känslor som kommer ut, men jag får ingen luft då och blir alldeles utom mej. Så det är bra nör det får komma ut lite åt gången istället.
Jag kollade på P.S i love you, igår, det kan ju ha bidragit till att jag släppte fram tårarna, den filmen är verkligen fantastisk men jobbig samtidigt! Jag hade flera planer på kvällen igår: skulle jag åka på äppelfest i hägersten, eller spela biljard med några andra kompisar, varav några jag inte sett sen studenten? Tillslut bestämde jag mej för biljard, tror att anorexin var med och bestämde, jobbigt att äta paj och sånt med nya människor. Dessutom kände jag mig nedstämd och då vill jag inte träffa så mycket nytt folk, jag orkar inte vara glada och roliga Tove då, och då tror jag att igen kommer tycka om mej eller prata med mej. Jättedumt jag vet, em spöket övertalar mej att det är sant. Ibland vinner jag över de men ibland orkar jag inte kämpa.

Efter middagen med pappa igår (apelsinbakad lax med ris) kände jag mej mätt och svullen. Och dessutom var jag helt slut i kroppen fortfarande, efter tre kvällars jobb. Jag blir irriterad på min kropp, ska den aldrig bli återställd och orka med lika mycket som andra 18-åriga kroppar? När kommer jag att orka lika mycket som förr igen?

Jag bestämmde mej för att stanna hemma istället, både anorexin och min sunda hjärna vann. Spöket sa: stanna hemma din tjockis! Ingen vill ändå vara med dej när du inte är energisk och uppåt!
Och min hjärna sa: nej, lysna på kroppen, den vill vila! Så stanna och vila.

Jag tror i alla fall att spöket inte helt tog kommandot, men det är svårt att veta ibland.


Snart ska jag åka och klippa mej i alla fall och sen hoppas jag att jag ska träffa en kompis, men vi har inte planerat helt så det kanske blir inställt. Men jag hoppas, skulle verkligen behöva träffa henne, hon livar alltid upp mig!

Jobb och ångest

Den här veckan jobbar jag onsdag, torsdag och fredag tre till halv 8. Jag jobbar extra på ett cafe, och blir inringd lite när som helst. Men som tur är är min chef väldigt schysst och jag får säga nej när jag inte orkar. Men jag tycker att det är så etremt svårt att säga nej, jag känner mig så lat och "onödig" eller hur jag ska uttrycka det. Jag vet att jag egentligen borde ha ett annat typ av jobb, som innebär mindre stress och prestation, och som jag inte får ont i magen av ångest innan jag går till. När jag väl är på jobbet tycker jag att det är helt ok och ibland tillomed roligt, men innan så vill jag bara gråta, eller fly någon annan stans. Detta är främst för att jag tror att jag måste vara perfekt för att få jobba kvar, eller över huvud taget bli lite omtyckt. Jag måste vara glad, effektiv, lära mig snabbt, kunna allt efter en repetition och aldrig göra misstag. Eller egentligen vet jag att ingen kräver detta av mej, det är bara spöket i mitt huvud som säger det.

Jag skulle ju absolut aldrig kräva något liknande av någon annan, bara av mej själv.
Det är för att jag känner att jag liksom "startar" på en lägre nivå än alla andra, jag är liksom sämre än andra när jag bara "är" mej. Därför måste jag vara bra på allt för att få vara i alla fall nästan lika bra som alla andra.

Det låter helt ologitskt, jag vet, men det är precis så jag känner. Jag kan knappt vara helt lugn och inte försöka prestera när jag är med min familj, trots att jag vet att de älskar mej som jag är.

Jag försöker jobba på detta, att inte vara så himla "bra" hela tiden, utan försöka att bara vara medelmåttig på vissa saker.

Men det är svårt, så otroligt svårt!

anorexispöket kämpar ju allt det kan där bak i huvudet- "du är dååålig, laat, tjooock och ingen tycker om dej, egentligen".

Men jag kan och ska vinna, besegra den där rösten och våga ta hjälp för att göra det!




Vacker

Den här låten ger mej rysningar i hela kroppen!
Den beskriver mina känslor i mina allra tyngsta stunder och gör att jag inte känne mej lika ensam.
Det finns fler som känner som jag!
Första gången hörde jag den på "cirkus cirkörs" föreställning "wear it like a crown", som är en nycirkus-föreställning.
Hela min kropp reagerade på låten, framförallt känslan i den och texten!
Lyssna själva:

Rebekka Karijord- Wear it like a crown

Första inlägget

Hej!
Jag tänkte köra igån direkt att börja "vardagsblogga" och skriva det som kommer upp mitt lilla huvud.
Så kommer ni att få veta mer om mej och min historia allt efterssom. Jag har liksom svårt att sitta ner länge och koncentrera mig på att skriva, så det blir inga marathon-inlägg till att börja med i alla fall. Min koncentrationsförmåga blir bättre och bättre ju friskare jag blir, det har jag märkt, men den är fortfarande långt ifrån vad den har varit.


Välkommen till min nya blogg!


Om

Min profilbild

Jag är en 18 årig stockholmstjej som just tagit studenten. Jag är på väg mot ett normalt och fritt tonårsliv fritt från anorexi och ångest. Jag går en behandling och ser redan mycket ljusare på tillvaron. Jag jobbar lite vid sidan av behandlingen, och umgås med vänner och familj eller är i stallet när jag är ledig.

RSS 2.0