Söndag morgon
Har sovit som en stock inatt, men ändå känner jag mej helt slut. Jag behövde i och för sig vagga mig till sömns, med lite anthony and the johnsons musik, men sedan har jag sovit sjupt ända till nio. Tankarna snurrade igårkväll, och till och med en eller två tårar kom fram i ögonvrån. Det känns lite skönt att jag kan gråta lite nu i alla fall, jag har varit så avstängd alldeles för länge. Det har hänt att jag har gråtit helt hejdlöst ibland, det är så lång tids undantryckta känslor som kommer ut, men jag får ingen luft då och blir alldeles utom mej. Så det är bra nör det får komma ut lite åt gången istället.
Jag kollade på P.S i love you, igår, det kan ju ha bidragit till att jag släppte fram tårarna, den filmen är verkligen fantastisk men jobbig samtidigt! Jag hade flera planer på kvällen igår: skulle jag åka på äppelfest i hägersten, eller spela biljard med några andra kompisar, varav några jag inte sett sen studenten? Tillslut bestämde jag mej för biljard, tror att anorexin var med och bestämde, jobbigt att äta paj och sånt med nya människor. Dessutom kände jag mig nedstämd och då vill jag inte träffa så mycket nytt folk, jag orkar inte vara glada och roliga Tove då, och då tror jag att igen kommer tycka om mej eller prata med mej. Jättedumt jag vet, em spöket övertalar mej att det är sant. Ibland vinner jag över de men ibland orkar jag inte kämpa.
Efter middagen med pappa igår (apelsinbakad lax med ris) kände jag mej mätt och svullen. Och dessutom var jag helt slut i kroppen fortfarande, efter tre kvällars jobb. Jag blir irriterad på min kropp, ska den aldrig bli återställd och orka med lika mycket som andra 18-åriga kroppar? När kommer jag att orka lika mycket som förr igen?
Jag bestämmde mej för att stanna hemma istället, både anorexin och min sunda hjärna vann. Spöket sa: stanna hemma din tjockis! Ingen vill ändå vara med dej när du inte är energisk och uppåt!
Och min hjärna sa: nej, lysna på kroppen, den vill vila! Så stanna och vila.
Jag tror i alla fall att spöket inte helt tog kommandot, men det är svårt att veta ibland.
Snart ska jag åka och klippa mej i alla fall och sen hoppas jag att jag ska träffa en kompis, men vi har inte planerat helt så det kanske blir inställt. Men jag hoppas, skulle verkligen behöva träffa henne, hon livar alltid upp mig!
Jag kollade på P.S i love you, igår, det kan ju ha bidragit till att jag släppte fram tårarna, den filmen är verkligen fantastisk men jobbig samtidigt! Jag hade flera planer på kvällen igår: skulle jag åka på äppelfest i hägersten, eller spela biljard med några andra kompisar, varav några jag inte sett sen studenten? Tillslut bestämde jag mej för biljard, tror att anorexin var med och bestämde, jobbigt att äta paj och sånt med nya människor. Dessutom kände jag mig nedstämd och då vill jag inte träffa så mycket nytt folk, jag orkar inte vara glada och roliga Tove då, och då tror jag att igen kommer tycka om mej eller prata med mej. Jättedumt jag vet, em spöket övertalar mej att det är sant. Ibland vinner jag över de men ibland orkar jag inte kämpa.
Efter middagen med pappa igår (apelsinbakad lax med ris) kände jag mej mätt och svullen. Och dessutom var jag helt slut i kroppen fortfarande, efter tre kvällars jobb. Jag blir irriterad på min kropp, ska den aldrig bli återställd och orka med lika mycket som andra 18-åriga kroppar? När kommer jag att orka lika mycket som förr igen?
Jag bestämmde mej för att stanna hemma istället, både anorexin och min sunda hjärna vann. Spöket sa: stanna hemma din tjockis! Ingen vill ändå vara med dej när du inte är energisk och uppåt!
Och min hjärna sa: nej, lysna på kroppen, den vill vila! Så stanna och vila.
Jag tror i alla fall att spöket inte helt tog kommandot, men det är svårt att veta ibland.
Snart ska jag åka och klippa mej i alla fall och sen hoppas jag att jag ska träffa en kompis, men vi har inte planerat helt så det kanske blir inställt. Men jag hoppas, skulle verkligen behöva träffa henne, hon livar alltid upp mig!
Jobb och ångest
Den här veckan jobbar jag onsdag, torsdag och fredag tre till halv 8. Jag jobbar extra på ett cafe, och blir inringd lite när som helst. Men som tur är är min chef väldigt schysst och jag får säga nej när jag inte orkar. Men jag tycker att det är så etremt svårt att säga nej, jag känner mig så lat och "onödig" eller hur jag ska uttrycka det. Jag vet att jag egentligen borde ha ett annat typ av jobb, som innebär mindre stress och prestation, och som jag inte får ont i magen av ångest innan jag går till. När jag väl är på jobbet tycker jag att det är helt ok och ibland tillomed roligt, men innan så vill jag bara gråta, eller fly någon annan stans. Detta är främst för att jag tror att jag måste vara perfekt för att få jobba kvar, eller över huvud taget bli lite omtyckt. Jag måste vara glad, effektiv, lära mig snabbt, kunna allt efter en repetition och aldrig göra misstag. Eller egentligen vet jag att ingen kräver detta av mej, det är bara spöket i mitt huvud som säger det.
Jag skulle ju absolut aldrig kräva något liknande av någon annan, bara av mej själv.
Det är för att jag känner att jag liksom "startar" på en lägre nivå än alla andra, jag är liksom sämre än andra när jag bara "är" mej. Därför måste jag vara bra på allt för att få vara i alla fall nästan lika bra som alla andra.
Det låter helt ologitskt, jag vet, men det är precis så jag känner. Jag kan knappt vara helt lugn och inte försöka prestera när jag är med min familj, trots att jag vet att de älskar mej som jag är.
Jag försöker jobba på detta, att inte vara så himla "bra" hela tiden, utan försöka att bara vara medelmåttig på vissa saker.
Men det är svårt, så otroligt svårt!
anorexispöket kämpar ju allt det kan där bak i huvudet- "du är dååålig, laat, tjooock och ingen tycker om dej, egentligen".
Men jag kan och ska vinna, besegra den där rösten och våga ta hjälp för att göra det!
Jag skulle ju absolut aldrig kräva något liknande av någon annan, bara av mej själv.
Det är för att jag känner att jag liksom "startar" på en lägre nivå än alla andra, jag är liksom sämre än andra när jag bara "är" mej. Därför måste jag vara bra på allt för att få vara i alla fall nästan lika bra som alla andra.
Det låter helt ologitskt, jag vet, men det är precis så jag känner. Jag kan knappt vara helt lugn och inte försöka prestera när jag är med min familj, trots att jag vet att de älskar mej som jag är.
Jag försöker jobba på detta, att inte vara så himla "bra" hela tiden, utan försöka att bara vara medelmåttig på vissa saker.
Men det är svårt, så otroligt svårt!
anorexispöket kämpar ju allt det kan där bak i huvudet- "du är dååålig, laat, tjooock och ingen tycker om dej, egentligen".
Men jag kan och ska vinna, besegra den där rösten och våga ta hjälp för att göra det!
