Jag kan, Jag ska, Jag vågar!

Den här veckan jobbar jag onsdag, torsdag och fredag tre till halv 8. Jag jobbar extra på ett cafe, och blir inringd lite när som helst. Men som tur är är min chef väldigt schysst och jag får säga nej när jag inte orkar. Men jag tycker att det är så etremt svårt att säga nej, jag känner mig så lat och "onödig" eller hur jag ska uttrycka det. Jag vet att jag egentligen borde ha ett annat typ av jobb, som innebär mindre stress och prestation, och som jag inte får ont i magen av ångest innan jag går till. När jag väl är på jobbet tycker jag att det är helt ok och ibland tillomed roligt, men innan så vill jag bara gråta, eller fly någon annan stans. Detta är främst för att jag tror att jag måste vara perfekt för att få jobba kvar, eller över huvud taget bli lite omtyckt. Jag måste vara glad, effektiv, lära mig snabbt, kunna allt efter en repetition och aldrig göra misstag. Eller egentligen vet jag att ingen kräver detta av mej, det är bara spöket i mitt huvud som säger det.

Jag skulle ju absolut aldrig kräva något liknande av någon annan, bara av mej själv.
Det är för att jag känner att jag liksom "startar" på en lägre nivå än alla andra, jag är liksom sämre än andra när jag bara "är" mej. Därför måste jag vara bra på allt för att få vara i alla fall nästan lika bra som alla andra.

Det låter helt ologitskt, jag vet, men det är precis så jag känner. Jag kan knappt vara helt lugn och inte försöka prestera när jag är med min familj, trots att jag vet att de älskar mej som jag är.

Jag försöker jobba på detta, att inte vara så himla "bra" hela tiden, utan försöka att bara vara medelmåttig på vissa saker.

Men det är svårt, så otroligt svårt!

anorexispöket kämpar ju allt det kan där bak i huvudet- "du är dååålig, laat, tjooock och ingen tycker om dej, egentligen".

Men jag kan och ska vinna, besegra den där rösten och våga ta hjälp för att göra det!