Jag kan, Jag ska, Jag vågar!

Har sovit som en stock inatt, men ändå känner jag mej helt slut. Jag behövde i och för sig vagga mig till sömns, med lite anthony and the johnsons musik, men sedan har jag sovit sjupt ända till nio. Tankarna snurrade igårkväll, och till och med en eller två tårar kom fram i ögonvrån. Det känns lite skönt att jag kan gråta lite nu i alla fall, jag har varit så avstängd alldeles för länge. Det har hänt att jag har gråtit helt hejdlöst ibland, det är så lång tids undantryckta känslor som kommer ut, men jag får ingen luft då och blir alldeles utom mej. Så det är bra nör det får komma ut lite åt gången istället.
Jag kollade på P.S i love you, igår, det kan ju ha bidragit till att jag släppte fram tårarna, den filmen är verkligen fantastisk men jobbig samtidigt! Jag hade flera planer på kvällen igår: skulle jag åka på äppelfest i hägersten, eller spela biljard med några andra kompisar, varav några jag inte sett sen studenten? Tillslut bestämde jag mej för biljard, tror att anorexin var med och bestämde, jobbigt att äta paj och sånt med nya människor. Dessutom kände jag mig nedstämd och då vill jag inte träffa så mycket nytt folk, jag orkar inte vara glada och roliga Tove då, och då tror jag att igen kommer tycka om mej eller prata med mej. Jättedumt jag vet, em spöket övertalar mej att det är sant. Ibland vinner jag över de men ibland orkar jag inte kämpa.

Efter middagen med pappa igår (apelsinbakad lax med ris) kände jag mej mätt och svullen. Och dessutom var jag helt slut i kroppen fortfarande, efter tre kvällars jobb. Jag blir irriterad på min kropp, ska den aldrig bli återställd och orka med lika mycket som andra 18-åriga kroppar? När kommer jag att orka lika mycket som förr igen?

Jag bestämmde mej för att stanna hemma istället, både anorexin och min sunda hjärna vann. Spöket sa: stanna hemma din tjockis! Ingen vill ändå vara med dej när du inte är energisk och uppåt!
Och min hjärna sa: nej, lysna på kroppen, den vill vila! Så stanna och vila.

Jag tror i alla fall att spöket inte helt tog kommandot, men det är svårt att veta ibland.


Snart ska jag åka och klippa mej i alla fall och sen hoppas jag att jag ska träffa en kompis, men vi har inte planerat helt så det kanske blir inställt. Men jag hoppas, skulle verkligen behöva träffa henne, hon livar alltid upp mig!